Polisen och den hemlösa

Jag lider av dåligt minne. På riktigt. Jag känner ingen, INGEN, som har så dåligt minne som jag. Jag tappar allt. Namn, ansikten, nummer, kunskap osv... men det som är mest frustrerande är att jag tappar upplevelser. Det är ju igenom dem vi lever. Detta är ett försök att behålla dem.

I fredags mötte jag den snälla marijuanarökande mannen i parken igen. Han och schäfern Tom följde med mig och Sessa på en stor runda. Vi pratade om allt möjligt och han berättade att han va polis. Och inte en patrullerande sådan, utan en sån där som utreder mord och bankrån. Tydligen inget hinder för att kunna ta sig en joint då och då.

Jag och Bond

I fredags eftermiddag när jag satt på metron steg en av alla dessa hemlösa på. Han var så gammal och mager. Han stirrade med tom blick ner i golvet och började tala med hög röst. "Jag ber om ursäkt för att jag stör... Men har någon en slant att skänka en hemlös man?" Ingen reagerade. Inte jag heller. Man blir avtrubbad tillslut. Man kan inte ta in allt. Han gick sakta genom gången med sin trasiga plastmugg utsträckt. Alla ignorerade honom. Kvinnan snett framför mig öppnade sin handväska. Mannen stannade upp och kollade lite försynt. Kvinnan tog upp en näsduk för att snyta sig och mannen gick vidare med sänkt blick. Ingen såg på honom. Ingen såg honom. Han ställde sig vid tågdörrarna, tätt intill fönsterglaset, med sin tomma plastmugg. Strax innan vi anlände till nästa station tog han av sig sin stickade mössa och försökte få styr på håret i sidbena. Han strök sin rynkiga och smutsiga hand över det grå håret. Då kom verkligheten ikapp mig och insikten gjorde mig illamående. Hur kan vi behandla människor så här? Hur kan vi hålla oss så oberörda? Jag tänkte på honom hela dagen. Jag lovade mig själv att om jag någonsin lyckas stöta på denna man igen så ska jag prata med honom. Och ge en slant i hans trasiga mugg.

Så på kvällen hände något märkligt. Jag köpte cigg i en night shop och betalade med en 50 euro-sedel. Mannen bakom disken var uppenbarligen trött och gav tillbaka 65 euro. Jag gick utan att rätta till hans misstag. Tänkte spontant att jag är minsann lyckosam idag! Vid ett trafikljus, 20 meter senare, tvärstannade jag. Jag stod där och kunde inte förmå mig att korsa vägen. Detta är ett test, tänkte jag. Om jag korsar denna väg, med dessa pengar, kommer jag bli påkörd av en bil. Jag har spenderat hela dagen med att vara ledsen över den hemlösa mannen och sen händer detta. Jag kunde verkligen inte passera övergångsstället. Grön gubbe blev röd, och grön, och röd igen. Jag vände mig om och grep tag i första hemlösa man. Tro mig, här finns många. Jag gav honom 5 euro och han var överlycklig (och full). De resterande 10 eurona behåller jag i hopp om att träffa den gamla mannen.

Innan jag åkte till Sidney drack jag några glas vin på Le Café Central (http://www.lecafecentral.com/). I baren träffade jag tre killar som visade sig vara goda vänner till Benny. Världen e liten. Resten av fredagskvällen spenderades på The fifth Wheel i Oetingen. Dres bror fyllde 30 och ölen va gratis.

På lördagen planerade vi hela trädgården och växthuset 2007. Vad ska planteras var, och vad som ska köpas in. Vi ska även göra en kompost detta år. Det är overkligt hur uppspelt man kan bli av att läsa trädgårdsböcker! Betyder det att jag är vuxen nu? Dessutom satt vi hemma på lördagskvällen. Kan inte minnas när vi gjorde det sist. I söndags jobbade Sidney på huset och jag pluggade franska. Såg den förvånandsvärt roliga och underskattade filmen "Multiplicity", från det goda 90-talet, med Michael Keaton. På kvällen hälsade Vincent och Emelie på. Deras hundvalp Bora höll på att bli uppäten av Tara.

Idag är det måndag och jag har inte måndagsångest för en gångs skull! Det är underbart väder och jag är inte bakfull! Idag börjar min distanskurs "Skriftlig kommunikation" 5p.

:) Dagens Yeay: Lönedag
:( Dagens Näj: Tappade min handske på trammen