Snart blir vi varma!

Vanligtvis lyckas vi hålla humöret uppe och kämpar på med vårt husbyggandes. Det måste vi annars hade vi aldrig klarat av att leva detta tuffa liv. Sidney jobbar dagtid inom film och jag i affären eller med tidningen. Efter att ha ätit middag ihop på kvällen går han ut till huset och jobbar medan jag drunknar i studier. Så ser det oftast ut måndag till torsdag. Under helgen ska allt hända och vi flyger runt mellan affärer för att köpa material eller bygger tillsammans på huset. Emellanåt drar jag in till datorn för att plugga ett par timmar. Så ser livet ut och vi kämpar vidare. Samtidigt bor vi i ett skithus till lada. Den knappa isoleringen gör att den lilla värme vi lyckas få upp med kaminen sipprar ut lika fort som vatten genom en sil. Ladan har minimalt små fönster så vi har knappt nått naturligt ljus. Denna lada byggde Sidney om till ett spartanskt och provisoriskt boende tills det riktiga huset är klart. Det är grundat med billigt material som då och då resulterar i släppta kanter, bubbliga golv och sprickor i väggarna. Vi klättrar upp för en stege för att komma till sovrummet och vi somnar huttrandes tillsammans, tätt omslingrandes för att skapa så mycket värme som möjligt. Varje morgon är min första tanke: Jag hatar detta hus. Varje kväll passerar samma tanke i mitt huvud. Ändå biter vi ihop och försöker se framåt, försöker intala oss att snart är vi klara. För varje sten som läggs kommer vi ett steg närmare. För varje cent material vi köper så kommer vi närmare vårt mål. Vi försöker se det positiva i det tillfälliga eländet. Men så ibland så tar det stopp.

Det räcker med en liten kritisk kommentar från någon man tycker mycket om eller det faktum att man inser att man inte har råd med att köpa den där färska apelsinjuicen denna vecka. Eller att man vaknar upp iskall en lördagsmorgon och kliver i sina arbetskläder och går ut för att möta synen av en full karusell av 20 arbetare som bygger på grannhuset. De nya grannarna, ett doktorspar i 40-årsåldern, har tydligen rånat en bank för de smäller pengar till höger och vänster. Och givetvis har de stora familjer som kommer och hjälper till jämt och ständigt. Då står vi där, jag och Sidney. Ensamma. Handfallna. Uppgivna. Då. Känns. Allt. Förjävligt.

Vi är en oturlig kombination jag och Sidney. Han är ensamt barn så vi har inga syskon att be hjälp av. Hans föräldrar är arbetsnarkomaner och har fullt upp med sitt eget företag att de verkligen inte kan hjälpa till. Jag är en utlänning vars familj bor långt borta. Så här står vi ensamma. Fyra händer. Det är kanske inte så jävla konstigt att det tar tid och kraft... Ibland avundas jag mina vänner vars föräldrar och styvföräldrar och syskon och ingifta och fan och hans moster hjälper till he-la tiden. Och då kan jag tycka så otroligt synd om oss två. Sidney ser grannarnas flygande framåtmarsch som ett hån. Ett stort fett hånflin stirrar oss i ansiktet varje gång vi öppnar ytterdörren.

I denna blog har jag oftast en munter ton, full med hopp och positivitet. Och så måste den förbli. Annars bryter jag nog ihop. Det gäller att bara hålla ut lite, lite till. Snart är vi där! Snart flyttar vi in! Snart blir vi varma! Med detta långa inlägg vill jag bara förklara att även om jag lyfter fram allt det roliga och härliga med vårat liv (och av sånt har vi - tack och lov - trots allt i överflöd) så är vi inte mer än människor. Vi har det också tufft emellanåt. Vi är inga supermänniskor. Så om jag ibland beter mig konstigt eller törstar efter förståelse och stöd så är det därför: En bil kan inte köra utan bensin. Typ.

Nu över till något annat. Den senaste tiden har varit full av födelsedagar!

• Min syster har blivit tjugotolv och hon är värd att firas! Min jätteduktiga storasyster har precis klarat av att läsa upp Svenska B på komvux (till VG!) vid sidan av hennes heltidsarbete och alla sysslor som tvåbarnsmamma. Jag är jättestolt över dig! DU är bäst!
  
• Sidneys farmor har fyllt 90! Och det firades med ett stort kalas för 60 personer. Och för första gången (!) blev jag introducerad till Sidneys fars släkt. Vi hann med 2 av 5 rätter innan vi åkte hem och jobbade vidare med huset. Det bästa med den middagen var att jag övervann min rädsla för de fula, grå dvärgräkorna de jämt äts här - som dessutom var utsökta!
  
• Sidneys mamma har fyllt 57, vilket vi firade med fint restaurangbesök! Det dracks en massa Champagne. Vi åt pilgrimsmusslor i basilikasås till förrätt. Jag beställde något mysiskt till huvudrätt som ingen av oss fyra visste var det var. Efteråt sa kyparen att det var en slags stor guldfisk!! Baconinlindad med citron och inlagda tomater. Mycket smarrigt, vad det än nu var.
  
• Slutligen har även Annelies från Herfelingen fyllt år. Och det firade vi med en präktig fest på den lokala stationsbaren. Och då kan det se ut så här:

Annelies blev mäkta glad för presenterna!
Hon fick svenska snapsar och ett Bitch control kit!

Traditionsenligt köper födelsedagsbarnet ett antal kuponger på baren, för 1€ stycket. Sen delas dem ut till alla som kommer för att fira och för en kupong får du antingen en öl eller ett glas vin! Priserna här nere kan man inte pruta på. Och i vanlig ordning så drack varje deltagare upp en hel månadsranson av drinkar! Av glasen att döma låg Diedrik steget före...

Jag och Björn i mysiga stationsbaren Latjes

Och så här glad var Annelies i slutet av kvällen!

Och Diedrik avslutade kvällen med ett sjuhelvetes riff!

:) Dagens Yeay: Igår kom Oetingen crew hem. Redan i Frankrike började de ringa och tjata på att ses. Så igårkväll möttes vi upp för en drink och skvaller. Annelies hade bästa kommentaren! "Im so glad Im home! I fucking hate skiing!"

:( Dagens Näj: Har skaffat mig ett pepsi-beroende. Då jag vägrar dricka kaffe och då mitt hjärta slår dubbelskag av koffeintabletter så har jag börjat dricka löjliga mängder av pepsi. Måste försöka vänja mig av med denna last...