Egypt, Habibi!

Sidney gav mig en resa till Egypten i födelsedagspresent i maj. Det var egentligen meningen att vi skulle ha åkt kort därefter, men det fanns varken tid eller pengar för sådan lyx. Jag hade nästan gett upp hoppet när han kom hem och sa att nu sticker vi! Så dagarna därefter packade våra väskor och tog ett plan ner till undervattenvärlds-paradiset Sharm el Sheikh!

Flygturen bjöd på underbara vyer!

Här är den 30 km långa kustremsan Sharm. För 20 år sen var det här bara en sömnig liten fiskby, men idag bor här 35.000 invånare och det finns runt 500 hotell!

Vi bodde på Tirana Sunset Aquapark Resort. Med all inclusive... Det vill säga en jäkla massa mat och drinkar utan att behöva bry sig om varken nota eller samvete.

Här var en av barerna. Man simmade ut dit och satt på barstolar i vattnet.

Det hette ju som sagt Aquapark, och här är några av åken. Det kändes som om vi var 12 år igen, och vi åkte som galningar!

Fin blommar utanför vår terass...

På väg ner till hotellets privata strand. Där det förstås också fanns en gratisbar med mat och dryck.

I bakgrunden syns ön Tiran, som vi sedan åkte ut till på en av våra snorkeltrippar.

Stranden i kvällssolen

På kvällarna var det middagsbuffé, med galet massa mat! Men två av kvällarna kunde man välja à la carte på hotellets två restauranger: seafood respektive italienskt. Här sitter vi på den italienska restaurangen där jag, bland annat gott, åt en fantastiskt god pizza.

Här ser man skillnaden när man ger dricks och inte ger dricks. Även om allt var gratis så tjänade man ibland på att sticka till en liten peng. Gav man dem en liten dricks så blev man behandlad därefter. Man behövde inte gå till baren, eller ens be servitörerna för en beställning. De höll ett öga på en hela tiden. För typ 1 euro...

Sidney tog sig tappert igenom hela drinklistan under vår vecka... Pina coladan, Edens garden och Sunset whatever blev favoriter ganska snabbt.

En kväll åkte vi in till Na'ama Bay. Kommersiellt och stökigt och en miljon lampor. Dock blev jag galet imponerad av alla dessa julstjärnor som smyckade varje litet skyffe.

Inne i en shoppinggalleria. Typ NK i Egypten...

Vi lyckades ta oss ifrån det värsta stimmet och hitta ett jättemysig vattenpipa-café.

Och så inhalerades det givetvis en hel del vattenpipa.

En dag åkte vi ut till ön Tiran där vi gjorde flera snorkelstopp. Det var helt fantastiskt!! Jag ahr simmat med Nemo och Doris och hela gänget!

Och vattnet var indeed blått. Man kunde se 25 meter framför sig och det fanns galet galet mycket fiskar och koraller.

På båten låg vi och slappade på soldynor och käka frukt. De serverade också en underbar måltid, som vi avnjöt i solskenet.

På vägen hem. Märkligast är att det blir mörkt
redan vid halv fem på kvällen.

Vi ville uppleva lite genuin Egypten anda, så vi begav oss till Old market. Där är det mindre hysteri, mestadels Egyptier på gatorna och bättre priser på varorna.

Jag beställde smycken, som gjordes för hand på plats.

Och jag hittade en affär med dessa underbara julstjärnor! Vi köpte 4 stycken i galna färgkombinationer! De ska pryda min fönster nu i jul, och i sommar flyttar vi ut dem på terrassen (ska bara bygga den först vill säga). Den unga affärsinnehavaren (!) ville ha en bild på oss tillsammans. Måh!

Hotellet by night!

Vi träffade ett underbart flamländskt par som hette Fred och Nele, och med dem hade vi några fantastiska stunder. Riktigt sympatiska och roliga att ha med att göra. Fred friade förresten till Nele den sista dagen, uppe på Mose-berget vid soluppgången!

Vi tog en guidad trip ut i öknen med en jeep. Vi passerade en massa beduin-byar och det gjorde lite ont i magen att se alla dessa små barfota barn i trasiga kläder. Men samtidigt såg de så lyckliga ut. Alla skrattade och log och var nyfikna på oss. Här jagas vi av en liten pojke som red barbacka på en åsna.

Ett litet beduinhus.

Öknen var på vissa ställen full av skräp och bråte...

Beduinerna är fattiga och lever på sopor och välgörenhet... det var tufft att se... Vi köpte en del smycken från de små barnen, men vad hjälper egentligen det? Vår guide förklarade emellertid att det var tack vare turisterna som de kan överleva. Turisterna köper deras produkter. Skänker när de kommer på besök. Och beduin-männen kan jobba som exempelvis taxichafförer, marknadsförsäljare eller städare.

Och så red vi givetvis på dromedarer!

Vi åt (och jag fattar inte hur vi vågade!) på en liten sunkig restaurang vid havet, efter ett snorklingspass. Restaurangen hade fler katter än besökare. Varje bord fick en vattenflaska som fungerade som ett vapen mot dessa lömska mattjuvar! Förvånansvärt nog så var maten trots allt fantastiskt god!

Två trötta men lyckliga (och solbrända) turister på väg hem!